Ett farväl till yrket pressfotograf

Här nedan kan du läsa min senaste krönika som publiceras i Årets Bild Magasin:

Stressnivån var på topp. Inne på en becksvart hotelltoalett på Gramercy Park Hotel i New York stod jag och framkallade filmerna jag just tagit ur kameran. 72 exponeringar av gruppen Kents USA-premiär på Irving Plaza. En svettdroppe föll ner i framkallningsvätskan. I huvudet räknade jag ner sekunderna innan jag kunde fixa, skölja och torka filmen. Därefter räknade jag efter hur många minuter jag behövde för att hinna få hem bilden före deadline. Klockan var 2.45 svensk tid. Jag hade 15 minuter på mig. Tick, tack, tick tack. Det skulle gå. Det måste gå.

Det blev en sida i tidningen. En breddbild av Kents sångare Jocke Berg där han badade i rött ljus på en sliten, liten scen. Det såg bra ut. På toaletten där jag framkallade filmen, såg det mindre bra ut dagen efter. Väggen var prickig av torkade kemikalier. Oviktigt tänkte jag. Jag fick ju hem bilden!

Branschen har som bekant förändrats. Borta är mörka rum och framkallningstid. Nu hinner händelsen knapp äga rum innan det ska skickas på nolltid. Det finns mängder av kanaler för publicering; Facebook, Youtube, Twitter, Tumblr, Flickr och Instagram, för att bara nämna några. Nu är alla fotografer. Nu kan alla skriva. Det finns så oändligt mycket med information, bilder och nyheter på nätet. En ny generation växer upp som har för vana att ta del av detta. Gratis.

Vad som står klart är att väldigt få är beredda att betala för en papperstidning som har gamla nyheter, redan när den lämnar tryckeriet. Istället jagas det klick. Baserat på klicken kan sedan mediaföretagen ta betalt för reklamen som ramar in nyheterna på internet. En reklam som känns mer och mer påtvingad. För hur ska tidningsbranschen annars överleva?

Jo, det finns ju ett till sätt. Att dra ner på arbetsstyrkan för att minska utgifterna. Sparka bildredaktörer och fotografer. Radera alla spår av det som var en bildredaktion. Den avdelning som av någon anledning ses som minst viktigt på en tidning. Det är ett problem. Exempelvis försvinner kontrollen på huruvida bilder är manipulerade, helt. Dokumentära bildreportage får en allt mindre roll, då det inte genererar klick på nätet. Läsarbilder tar över och blir en ny norm.

Allt var inte bättre förr. Det var det inte. Att stå och slabba med fotokemikalier på en hotelltoalett, var ändå ganska ovärdigt. I det skedet var det inte ens ett hantverk. Däremot så fanns det en yrkesstolthet i att kalla sig fotograf. Att vara fotograf. Den är borta. Och pressfotograferna med den.

Vem vinner på detta till slut? Jag tror det är videoklippen med skrattande bebisar. Mest klick vinner.