På fredagsmorgonen vaknade jag upp i Alabama. Jag var där på ett jobb och skulle flyga hem med morgonplanet till New York. Ungefär samtidigt så var min 6-åriga dotter med och sjöng i ett luciatåg i skolan i West Village på Manhattan. Det var något som hon tillsammans med de andra sju svenska barnen på skolan hade övat på i några veckor. Olivia var lucia.
Min fru som såg uppträdandet hälsade via sms att allt hade gått jättebra och att hon var så stolt över Olivia. Jag var också stolt. I samma veva började det komma information om en skjutning på en skola i Newton, Connecticut. När det stod klart för mig att det var små barn inblandade så blev jag illamående.
Jag landade i New York i lagom tid för att hinna hämta upp min dotter från skolan. Det var oerhört känslosamt. På något sätt märkte Olivia det och ville kramas ännu mer. Och det är det som tar så jäkla hårt på mig. Det är alltså 20 familjer i Newton som idag inte kan krama om sitt barn för att en barbar sköt ihjäl dom.
Imorgon påbörjar jag tredje jobbdagen här i Newton. Sorgen är stor i den lilla staden.
Putting more beef on your body!
9 hours ago
3 comments:
Finner inte riktigt några ord...kramar om barnen extra mycket och tänker på alla föräldrar som förlorade sitt/sina barn så plötsligt. Helt sjukt att dom inte inser att det är dags att ändra på vapenlagen. Krama alla! skickar en extra stor kram till dig./ Petra
Kan just nu inte se eller höra nåt om dådet i Newtown utan att det kommer tårar. På Facebook går det runt bilder på barnen och de lärare som offrade sig för barnen. Och även historier om de som mirakulöst klarade sig, en och annan hjälte som gömde barnen etc. Jag hoppas denna gång att det som går runt där inte är lögner. Men samma historier går ju på nyheterna.
Det kan inte vara lätt att försöka utföra jobb i all denna hemskhet. Eller är det möjligen så att det går för att "alla förenas" och bär sorgen tillsammans?
Jag är övertygad om att dina bilder därifrån kommer att vara lika vackra som alltid. Och hälsa dom att tårarna rinner även hos oss - för de som miste. Vi vill bära tyngden åt dom vi också! Även om det är långt iväg!!
Lycka till!
Många tårar var det..
Post a Comment