English (Google Translate)

Wednesday, April 15, 2015

Årets Bild Magasin - min senaste krönika

Mannen bredvid mig var orakad. Något som stod i skarp kontrast till miljön där vi vistades. Det var Netflix-premiär och vi stod vid röda mattan på ett trendigt hotell i Tribeca, New York. Jag var där på uppdrag för en norsk bildbyrå som ville ha bilder på de mestadels norska kändisar som var på plats. Orakade Steve, också fotograf, var där med förhoppningen att få en bild på Bruce Springsteen, som kanske skulle dyka upp. Det var bilden som skulle betala hans lön den kvällen.

Där stod vi i tysthet och tittade på den röda mattan. Steve harklade sig plötsligt:

- It’s tough, man.

Förvånad över hans öppenhet spände jag öronen. Han sänkte axlarna en smula samtidigt som han lät en ljudlig suck segla ut i lokalen. Hans trötta ögon var fortsatt fokuserade på den tomma mattan.

-Vi är många fotografer som får komma till de stora eventen och ta bilder. Det kan tyckas som att filmbolagen gör oss en tjänst, men så är det inte. Vi blir inbjudna för att fylla en yta, för att få filmen att verka populär. En röd matta omringad av skrikande fotografer som lyser upp lokalen med sina blixtar, det ger extra glans till en premiär.

Han tystnade. Jag kände instinktivt att jag borde fråga något. Innan jag hann tänka färdigt tanken så fortsatte han:

-Det finns inga pengar i kändisfotografering längre. Senast någon bild inbringade stora pengar var när Kim Kardashian gifte sig. Den första gången! Nu är det Instagram som gäller. Tillgängligt för alla.

Vi nickade samstämmigt.

- Så hur överlever ni då, frågade jag lite för snabbt samtidigt som jag nyfiket väntade på svaret på min framfusiga fråga.

För första gången under samtalets gång vände han sig mot mig.

- Vi håller oss kvar. Vi kan inget annat.

Den första kändisen äntrade röda mattan. Samtalet var över. Våra blixtar smattrade mot den reklamfyllda bakgrunden. Kritvita leenden blixtrade tillbaka. Bruce Springsteen dök aldrig upp. Steve svor för sig själv innan han lämnade lokalen. Att lägga ned sin själ i fotografering fick på något sätt en helt annan innebörd den kvällen.

1 comment:

Terese M said...

Oj, deppig historia. Men antar att det är lite så det är nuförtiden, speciellt om man varit med länge och fortfarande i princip måste jaga nästa hyra och nästa mål mat. Inte så glammigt, ganska så trött. Men ibland är det ganska intressant att läsa lite om verkligheten.