Detta budskap sitter framför mig på skrivbordet. Vykortet har mer betydelse än bara budskapet i sig. När jag fortfarande bodde i Sverige insjuknade min mor Eva Höök i cancer och togs in på sjukhus. För att lyfta inte bara sin egen sinnestämning utan resten av familjens, fick vi detta vykort. "Tänk positivt!" Mamma var väldigt hopfull genom hela sjukdomsförloppet. Hon hade bestämt att hon ville se sina framtida barnbarn. Två veckor efter det att hon skrivit vykortet gick hon bort.
Nu har jag en vän som jag lärde känna i New York i slutet av 90-talet. Linda heter hon. Hon är en gift 33-årig trebarnsmamma som när hon 2009 var gravid med yngste sonen Erik fick reda på att hon drabbats av inflammatorisk bröstcancer som spridit sig till skelett och lever.
Hon säger att prognosen är dålig. Kanske kommer hon leva några månader till eller i bästa fall något eller ett par år. Hoppet står till att någon form av botemedel mot spridd bröstcancer forskas fram medan hon lever.
Om denna pärs bloggar Linda. Du hittar hennes blogg här. Vad som slår mig är hur positiv hon är igenom eländet. Just det. Positiv. Jag känner igen den där kämparglöden.
Sjukdomen måste besegras. Skänk till Cancerfonden.
9 comments:
Tårarna rinner,fy vad livet är grymt!!! Eva var alltid positiv och hon var väldigt glad för att hon fick träffa Emil när han var nyfödd!! Vet att du saknar din mor precis som jag saknar min far men dem finns alltid med oss var vi än är! <3 <3 <3 Kram från kusinen
Hej Maria, det var ganska känslosamt att skriva inlägget kan jag erkänna. Jag önskar nu att Linda klarar sig igenom det hela. Cancer är en för jävlig sjukdom.
Har kollat på detta inlägg ett par gånger nu o det e svårt att säga nått vettigt..
har aldrig varit utför något liknande..
jobbig...
hoppas oxo på linda.
Tack, vad gullig du är som skrivit om mig. Hade inte en aning om att din mamma också kämpade mot den här hemska sjukdomen. :-(
Jag hoppas också att det finns någon behandling som kan bromsa upp och hålla sjukdomen i schack. Tyvärr så verkar det vara en ovanligt aggressiv cancer jag har och den sprider sig snabbt.
Kram kram!
Linda, det är svårt att veta hur man kan visa sitt stöd. Jag antar att detta var mitt sätt. Jag hoppas verkligen att du och familjen kommer iväg till NYC (eller till värmen om ni väljer det). Be strong!
Min mamma har berättat att hon var hem till er en gång på något klassmamma-möte eller något sådant för en hel massa år sedan. Det min mamma kommer ihåg är att det var Eva som första gången bjöd henne på kaffe ur en kaffemugg. :-)
Finns det någon som dricker kaffe ur en kopp nu för tiden, tro?
Att stödja cancerforskningen är självklar!
Ha ha det var vår mamma det Veronica. Inga krussiduller =))
Hon hade många roliga egenskaper som man nu kommer ihåg när man är själv mamma.;-) / Petra
Niklas, jag tycker det var bra att du det du skrev :) Veronica, troligen var det de Höganäsmuggarna vi hade hängande på en balk i köket som användes (no kidding). Lustigt du nämner det med kaffemugg för eftersom jag växte upp med det så är det först när du skriver det som jag förstår att det var annorlunda. Känner du samma sak Petra?
Det tänkte jag på när jag träffade Nicke där var det bara kaffe koppar som gällde.=)så det blev en konstrast mot mitt tänk med muggar
och att de dessutom hängde i en balk i taket hos oss var nog för att det var smidigt ;-)
Petra
Post a Comment