English (Google Translate)

Wednesday, January 01, 2014

En krönika om min kärlek till New York

Den första doften som slår emot mig är ångan från en kemtvätt några meter bort. Tänk att något så oansenligt luktar så gott. Jag har lämnat livet i Sverige bakom mig och kliver nu ut ur den gula taxibilen mitt på Manhattan. Hjärtat bultar i bröstkorgen. Utan att jag vet om det så har jag längtat efter detta ögonblicket i hela mitt liv. Alla känslor virvlar omkring i en salig röra, det är spännande, skrämmande och fullständigt underbart. Min blick färdas uppåt, skyskraporna är så imponerande. Det här är alltså mitt nya hem.  

Jag, en ung kille från landet, skulle följdaktligen tjäna mitt uppehälle i en stad med lägenhetshyror mångdubbelt högre än vad jag någonsin betalat förut. Verkligheten visade snabbt sitt fula ansikte. Efter några månader började pengarna tryta och jag var tvungen att sälja bilen som jag lämnat i Sverige. Det var den livlinan jag behövde. 

- Get out of here! Go home!

En medelålders man i en grå munkjacka ropade efter oss från andra sidan gatan. Jag hade fått mitt första uppdrag och precis satt min fot i Harlem. Tillsammans med en reporter skulle jag göra ett reportage om hur stadsdelen Harlem var ett område i förändring. Men välkomna var vi uppenbarligen inte. Där stod jag med en klump i halsen. Vi gick därifrån i riktning mot 125:e gatan. Jag gick sakta för jag ville inte visa att jag var rädd. Jobbet då? Jo, det blev riktigt bra till slut. Där och då fick jag också en viss förståelse över hur så många människor från skilda kulturer kan samsas på en sån liten yta som Manhattan. Det handlar om att respektera varandras personliga sfär. 


Åren som följde formade mig både som person och som fotograf. Det är många händelser som etsat sig fast: När jag ser World Trade Center's norra torn kollapsa och jag får känslan av att tid och rum för ett ögonblick står helt still. När stormen Katrina slagit till mot New Orleans, och jag sitter i en bil i gryningen tillsammans med några kollegor på väg in mot staden, samtidigt som ett 20-tal fåglar fridfullt flyger över den röda himmelen. När rymdfärjan Discovery stiger mot skyn i den ljumna natten, och ett muller kommer emot mig som gör att hela kroppen skakar. När den unge mannen som fick sina ben bortspränga i Irak, tar de första tappra stegen med sina benproteser på Walter Reed Hospital i Washington DC. 

Allt detta med kameran i min hand. Som om jag någonsin tvivlade på varför jag blev fotograf.


New York har nu varit mitt hem i 17 år. Kärleken till staden är densamma som när jag anlände den där kalla dagen i februari i slutet av 90-talet. Staden har förändrats. Jag har förändrats. Fast energin i New York den består. Den som gör att jag känner mig överlycklig bara av att sitta på ett café och se människor från livets alla skeenden stressa förbi. Eller då jag promenerar genom ett lummigt Greenwich Village en tidig morgon när solen strilar in mellan träden och staden som aldrig sover faktiskt börjar vakna till liv. Det är den energin som gör att jag fortfarande älskar New York. Och så lukten av kemtvätt förstås.

3 comments:

Peter said...

Modigt!

Anonymous said...

För oss som blev kvar är ditt steg, och ditt amerikanska liv oerhört intressant. Inte minst för att det känns som en dröm, något ouppnåeligt och en aning overkligt.
Om du skulle skriva ner den resa du gjort så gissar jag på att det skulle bli en riktig bladvändare.
Fast egentligen, varför skriva, när du tar de bilder som du gör...
/Freja

Anonymous said...

Härligt skrivet!/ Petra