Foto: Pontus Höök10.28 AM. World Trade Centers norra torn. Jag ser en 417 meter hög byggnad rasa framför mina ögon, men upplever ändå en kuslig tystnad. En tystnad som slutligen bryts av människors hjärtskärande skrik runt omkring mig. Jag känner mig tom. En tomhet jag också kan se i ögonen på de jag möter på West Broadway, när jag fortsätter söderut på Manhattan. På trottoarkanter och trappor sitter folk och gråter. Det är nu 5 år sedan terror attacken mot World Trade Center. Jag minns det som det var igår.
5 comments:
Kram. Eller nåt.
Vad säger man.
Det finns inga ord.
Fyfasen...
Jag kommer ihåg hur jag blev alldeles kall i hela kroppen.
Jag försökte få tag på er men det gick inte att komma fram... Usch, vilken känsla!
Jag kom ihåg att jag någon månad tidigare hade pratat med en som jobbade i tunnelbanan under, och hur han berättade om förra gången det var terrorattack på WTC. Undrar om han klarade sig...
Skönt att ni mår bra.. alla tre! =)
- jonah
Det förstår jag. Bara bilden framkallar märkliga känslor.
hej! det är marias doter linda! va heftigt att du har tagigt kort när skyskrapan sprengdes!? var det inte läsgigt ??? hur har mamma det då??? hoppas att du kommer och hälsar på mej här i sverige snart!! kram linda!
Och jag glommer aldrig kanslan nar jag stod pa mitt tak i Greenwich Village och sag det ena tornet efter det andra rasa, med vetskapen att du var dar nere nanstans..
Post a Comment