- Otroligt vad dom stirrar på mig, sa jag till Bjurman när vi igår åt middag på vårt hotell i Naples. Längre bort i lokalen satt ett äldre par som hade ägnat flera minuter åt att bara råstirra på mig.
Efter ett tag reser dom sig upp och kommer gående mot vårt bord. Damen i sällskapet böjer sig fram:
- Du är fantastiskt lik vår son. En exakt kopia, säger hon och stirrar fortsatt.
Inte visste jag vad jag skulle svara på det. "Tack så mycket" kan man ju inte säga direkt. Efter att vi utbytt dom sedvanliga hövlighetsfraserna gick paret vidare.
En stilla undran formade sig i min hjärnbark. Hur skulle jag reagera om jag mötte min dubbelgångare på gatan? Så länge han inte har mittbena är allt frid och fröjd. Jag passar inte i det.
6 hours ago
No comments:
Post a Comment