På fredagsmorgonen vaknade jag upp i Alabama. Jag var där på ett jobb och skulle flyga hem med morgonplanet till New York. Ungefär samtidigt så var min 6-åriga dotter med och sjöng i ett luciatåg i skolan i West Village på Manhattan. Det var något som hon tillsammans med de andra sju svenska barnen på skolan hade övat på i några veckor. Olivia var lucia.
Min fru som såg uppträdandet hälsade via sms att allt hade gått jättebra och att hon var så stolt över Olivia. Jag var också stolt. I samma veva började det komma information om en skjutning på en skola i Newton, Connecticut. När det stod klart för mig att det var små barn inblandade så blev jag illamående.
Jag landade i New York i lagom tid för att hinna hämta upp min dotter från skolan. Det var oerhört känslosamt. På något sätt märkte Olivia det och ville kramas ännu mer. Och det är det som tar så jäkla hårt på mig. Det är alltså 20 familjer i Newton som idag inte kan krama om sitt barn för att en barbar sköt ihjäl dom.
Imorgon påbörjar jag tredje jobbdagen här i Newton. Sorgen är stor i den lilla staden.